Skip to content

Karin Boye

Karin Boye föddes i Göteborg och är förmodligen Sveriges mest kända kvinnliga poet genom tiderna. Hon var även författare och ligger bland annat bakom romanen Kallocain som blev väldigt omdebatterad när den utkom, 1940. Det är en dystopisk roman som handlar om att individen tillhör staten och ständigt övervakas. Staten är propagandastyrd och hjärntvätt är ett vanligt grepp att ta på den befolkning som väljer att inte lyda. Karin Boye sägs ha fått inspiration till romanen från det pågående världsläget i Tyskland och Sovjetunionen, eftersom hon skrev den precis i uppstarten av andra världskriget. Huvudpersonen heter Leo Kall och är soldat.

Karin Boye – uppväxten

Karin Boye föddes i ett välbärgat hem. Hennes pappa var civilingenjör och hennes mamma hemmafru, men från en välbärgad familj. Enligt egen utsago blev hon exemplariskt omhändertagen som barn. Som barn började hon skolan i Göteborg, men fick i tvåan byta till en skola i Stockholm då hennes pappa fick arbete där och de var tvungna att flytta upp. Under ungdomsåren började hon skriva poesi, prosa och teaterpjäser och 1920 tog hon sin studentexamen och 1921 var hon färdig förskolelärare. Hon flyttade sedan till Uppsala för att studera grekiska, nordiska språk och litteraturhistoria och debuterade med sin första diktsamling 1922.

Karin Boye skrev både poesi och romaner

Under 1920-talet bytte Karin Boye linje i sina studier och intresserade sig mer och mer för filosofi och humaniora och 1928 tog hon en filosofisk ämbetsexamen vid Stockholms Universitet. Då bodde hon inte längre i Uppsala eftersom hon drabbats av stress och ångest av okända anledningar, utan hade flyttat tillbaka till Stockholm. 1929 gifte hon sig med Leif Björk, trots att hon under hela livet varit osäker på sin sexualitet. De skilde sig 1934 efter att Boye varit i Tyskland och blivit förälskad i en kvinna, Margot Hanel, som hon sedan levde tillsammans med fram till sin död – trots att homosexualitet på den tiden var ett brott.

Karin Boye – författaren

Som tidigare har nämnts debuterade Karin Boye 1922, med diktsamlingen Moln. Den innehöll dikter som grubblade över Guds existens, över livets brister och om människans framtid. Hon skriver med lättflytande rim och använde sig oftast av enkla bokstavsrim, inspirerade av den isländska Eddan, trots djupet och mörkret i hennes dikter. I efterföljande diktsamlingar, Gömda Land (1924) och Härdarna (1927) uppmanar hon, med grund i kristendomen och dess värderingar, till strid, tapperhet och offer. Hon skrev sin första roman 1931. Den fick namnet Astarte, handlar om en skyltdocka i modeindustrin och kritiserar det moderna konsumtionssamhället. Astarte vann senare pris som Nordens bästa roman det året.

Karin Boye har skrivit många verk som idag tillhör Sveriges litteraturskatt och många hävdade att hon borde vunnit Nobelpriset under sitt relativt korta liv. En av hennes mest kända dikter måste anses vara Ja, visst gör det ont när knoppar brister från diktsamlingen För Trädets Skull som kom 1935. Även I rörelse från boken Härdarna är ett av hennes mest lästa verk. Av hennes romaner anses hennes självbiografiska roman Kris, och tidigare nämnda Kallocain vara de största och mest lästa. De flesta av Boyes verk går nu att läsa gratis online genom olika tjänster.

Boyes mående och död

Under 1941 flyttade Karin Boye temporärt ner till Alingsås för att sköta om sin väninna, Anita Nathorst, som var döende i cancer. Under tiden hon bodde där korresponderade hon via brev med sina vänner och sin älskade Margot. Senare säger vännerna att man i breven märker att Boye började må sämre och sämre och funderade mer och mer på meningen med livet under sin tid i Alingsås. Hon hamnade i ett labilt sinnestillstånd med depression. Den 24 april 1941 hittades hon död en bit från sitt temporära hem i Alingsås, och den efterföljande obduktionen visar att hon dog av en överdos sömntabletter. Karin Boye är begrav på Östra Kyrkogården i Göteborg och en minnessten är rest på hennes dödsplats.